Handledare: Oona Lassenius

Tidigare forskning har belyst hopp som en känsla, ett behov eller en upplevelse. Hopp innefattar en tro på en morgondag, en tro på möjligheter, att kunna hantera svårigheter, trygghet i relation till andra människor och till livet. Den vårdande gemenskapen är viktig för upplevelsen av hopp och en av vårdens kärnuppgifter är att stödja detta hopp. Syftet var att beskriva upplevelser av hopp och hopplöshet hos informanter med en psykisk ohälsa. Det inbegrep också en frågeställning om upplevelser av stöd för hoppet från vårdpersonal. Den teoretiska referensramen hade utgångspunkt i Erikssons teori och Barkers modell. Data inhämtades genom intervjuer. Materialet analyserades utifrån kvalitativ innehållsanalys. I resultatet framgår hopp som livskraft, tillförsikt för framtiden, viljan att fortsätta leva, tilltro till sig själv, meningsfullhet, att må bra, återhämtning och att inte se sig som en sjukdom. Hopplöshet innefattar tomhet, mörker, förlorad framtidstro, ovisshet, ovärdighet, meningslöshet, försämring och utsatthet. Vårdandet stödjer hoppet genom trygghet, bekräftelse och genom ett ställföreträdande hopp. Vården skapar lidande genom övergivande. Slutsatserna är att patienter inte får överges. De behöver bli sedda, lyssnade på, känna trygghet, bekräftelse, intresse och engagemang och känna sig viktiga. De behöver också hjälp att upprätthålla eller återta makten i sitt liv. Nyckelord: hopp, hopplöshet, hälsa, lidande, psykiatrisk vård, vårdande gemenskap

Svenska